Walking alone....

Ett dygn i Savannah kändes som tre dygn. Jag blev lite kär... När jag blir stor ska jag bo på ett ställe med palmer. Nu innan jag sett Miami så ligger Savannah högst på listan! Värsta sommarstaden. Massa små parker med palmer;P och vatten! Jag är uppväxt vid havet o me ett extra hus vid en sjö, och Östersund är ju också vid en sjö. Och jag trivs me vatten. Savannah hade en "trand promenad" om man kan kalla det så med en flod... Och nu eftersom det var St. Patricks day så var det smockat me folk, musik festival och allt som hör till. Det var svårt att hitta ett ställe att äta middag på utan att behöva vänta 45 minuter på att komma in, pizza blev fin middag på fredagskvällen.
Vi såg oss omkring på lite olika barer och klubbar och på ett ställe började jag prata med en kille som berättade att han var musiker. In Montreal tror jag att bandet heter.... I vilket fall så frågade han var i Sverige jag var ifrån och det visade sig att sommaren 2009 var han i Sundsvall och spelade i Tonhallen... Jag trodde han drev med mig först men det var små saker som han berättade som gjorde att jag faktiskt tror han talade sanning;P
Vi bodde på Hilton ett ynka par timmar innan det var dax för att tjecka ut och leta reda på frukost. Köpte mackor och satte oss i en park, under ett träd, 25-30 grader varmt och helt underbart! det var barn som lekte i en fontän och massa folk lekte med sina hundar. Vi såg en stor park med massa folk som kastade frisbie, låg och solade och barn hade fotbollsträning. Precis som på film;) Så åkte vi ut till havet och stranden på Tybee Island. Normalt ska det ta 20 minuter att köra från Savannah, men det tog oss 2 timmar på grund av all trafik på väg ut dit. Vi var där ett par timmar, åt middag och åkte hem till Augusta. Men ja jag gillade Savannah!

I torsdags kväll när vi var ut här i Augusta så gick jag för att möta Jossan och Brandon så jag gick själv nåt kvarter och såg väldigt förvirrad ut så två killar som gick framför mig frågade om jag var lost och om jag behövde hjälp. Jag svarade Ja jag är Lost! Dom frågade vart jag var ifrån, Sverige svarade jag. Då kan du gå själv. Svarade dom och gick.....;P Jag har redan innan jag kom hit vetat att svenska är väldigt speciella. Vi är varken hjälpsamma, ärliga eller öppna. Vi är inåtvända och egoistiska. That´s a Fact. Och det säger jag även fast jag är så svensk som man bara kan bli. Min uppfattning om det har bara blivit starkare sedan jag kom hit. Och där på torsdagskvällen fick jag betala för notan. Dom måste helt enkelt ha träffat på svenskar under kvällen haha;) Min chock över att en främling berömde min tröja första dagen här har lagt sig. Det har hänt flera gånger sen dess. Hemma lever vi i världens säkraste samhällen. Svenskar är det folkslag som mest i hela världen litar på främlingar. Här kan man inte gå utanför dörren utan att vara rädd för att bli rånad, vissa bär alltid med sig ett vapen. Ändå är svenskar så reserverade och egenkära. Tänk er ett folk som känner sig trygga i sitt samhälle, litar på andra och tar hand om varandra. Alla kan komma på festen. Inte bara några få utvalda. Amerikas vapen ska jag lämna, men gästfriheten ska jag ta med mig hem till Sverige.

Kanske bor jag här om ett par år?



Ah den här ville jag ta med mig hem.....

en palm också.... ;)

En sak till. Jag är så sjukt less på att inte kunna gå ut och röra på mig! En timmes promenad skulle vara guld värd just nu. Helst i skogen med en hund. Men fan här kan jag inte ens gå 300 meter till affären själv. Jag vill bara gå eller springa och rensa tankar och röra på kroppen. När jag tränade till Lidingö loppet förra sommaren hade jag en runda på en mil mitt ute i skogen som jag sprang själv flera gånger i veckan. Jag har gått från allt till inget. Ett löp band inomhus när det är 20 grader varmt ute är inte riktigt min stil.......LESS var ordet!

Hade det inte varit för att träningen är 7,30 på morgonen så hade jag längtat ännu mer till imorgon. Jag vet inte hur jag hade sett ut om jag inte tvingades till gymmet på morgonen.... Haha god natt på er!